Text & foto: Nicklas Blom
Hundspann liknar inget annat. Samspelet med hundarna är magiskt och de gör allt för dig, men kräver också mycket omsorg. Naturen passerar som en film och alla sinnen är vidöppna när det livliga gänget huskies far fram genom vinterklädda skogar och över vidsträckta fjäll. Det enda som hörs är tassarna mot snön och andhämtningen från hundarna.
Slädhundarna har svårt att stå still när vi selar på dem. Lyckan är total över att få springa i spannet med de bästa vännerna och fjället framför sig. Kan ett hundliv bli bättre? Hilla, som ledarhunden heter, står lugnt längst fram och tittar överlägset bak på de andra hundarna som slänger sig hejdlöst fram och studsar upp och ner. De andra hundarna trasslar in sig i repen, men Hilla vet att än är det inte dags. Hon iakttar mina rörelser och när jag packat det sista i den fullastade träsläden ställer hon sig i position redo att arbeta. Platsen är Vålådalen i Södra Årefjällen, där vägen tar slut och vildmarken tar vid.
Ljudvolymen från hundarnas iver är så hög att det inte går att prata. De tjugofem hundarna som är fördelade på fyra spann fullkomligen ylar ut sin iver och vilja att dra iväg. Alla utan Hilla som står lugnt och inväntar mitt kommando. Guiden använder sig av tecknet tummen upp när det är dags för avfärd. Jag ger två tummar upp och ett stort leende tillbaka.
Snöankaret lyfts och hundarna spinner loss i snön. Accelerationen i hundspannet gör att man nästan tappar balansen. Hela kroppstyngden ligger på bromsen som får snön yr upp efter släden. Tystnad. Det enda som hörs nu är träslädens knakande och hundarnas andhämtning. Frihet. Det är frihet det handlar om att i samklang med naturen slingra sig fram nästintill ljudlöst i vildmarken. Kropp och sinne fylls med liv. Med våra fyra hundspann är på väg på en övernattningstur till Vålåstugorna som ligger i skuggan av fjället Gruvsmällen som sträcker sig 1 246 meter över havet.
Fartvinden biter i kinderna. Vinterleden slingrar sig fram i skogslandskapet och de snötyngda granarna stirrar hålögt på oss och hundarna. Några svängar är så tvära att man inte ser alla hundarna framför sig. Träden blir senigare och mindre ju högre upp vi kommer. På gränsen till kalfjället är det bara de segaste träden som platsar. De är krokiga och vresiga. När vi passerar glor de slött på oss innan de återgår till sitt. Några skidåkare slänger avundsjuka blickar efter oss.
Framme vid stugan tar vi hand om hundarna. Det är inga skotrar som man vrider av och på. Här krävs det omsorg så att hjältarna blir nöjda och glada. Hundarna sätts ut på en så kallad ”stake out”, en vajer där varje hund är inkopplad och når nos mot nos så de kan umgås under kontrollerade former. Jyckarna älskar gos och det lönar sig att vara slösaktig med berömmet när alla tassar gås igenom. Om hundspannsturen har gått över partier med tunna lager av skare, som de tyngre hundarna kan trampa igenom, krävs lite extra tassvård.
Dagen klingar ut och medan hundarna får sin kvällsmat börjar himlavalvet så sakteliga gnistra, stjärnbilderna är många och man kan spendera oändligt med tid på att beskåda dem. Hilla går flera varv innan hon bäddat klart sin snöbädd med omsorg. Hon provligger för att resa sig och rätta till de sista små detaljerna som försäkrar om en god natts sömn. Inne i fjällstugan är elden i kaminen igång och det är varmt och ombonat. Vi äter renskav och njuter av dagens äventyr. Stämningen är sann och hjärtlig och utanför har det börjat blåsa och snön yr mot fönstret. En hund gläfser slött till och allt blir tyst igen. Den fräsande kaminen knäpper och sömnen tar över.
Ett gäng turåkare irrar runt tidigt på morgonen med pannlamporna och viskar. De mumlar om en väderprognos som säger tilltagande vind. Det är bara att hoppa ur sovsäcken och sätta fart med morgonbestyren. Hundarna blir överlyckliga när vi kommer ut och serverar frukost. Jag hugger ved och hämtar vatten till kommande stuggäster innan hundarnas selar åker på och våra hundspann åter är på väg hemöver. På väg nerför fjället skräms en älg upp. Om Hilla fått bestämma skulle hon låtit jaktinstinkten tagit överhand och följt efter älgen, men ett strängt nej får henne att fortsätta på rätt väg. Guiden berättar att i området rör sig lo, järv och björn men de är skygga och inget man vanligtvis springer på. Vi kör en annan väg tillbaka och efter ett par timmar är vi åter vid vår startpunkt Vålådalen och två upplevelserika dagar med våra fyrfota vänner är till ända. Hundarna selas av, vi klappar om dem och tackar för att de tagit oss med på ett fantastiskt äventyr i det vackra, vilda vinterlandskapet.
Hundspann
Vinter, vårvinter
Lätt-medel
För att köra hundspann krävs inga förkunskaper men en bra grundfysik och gott humör är bra att ha.
Alaskan Husky är den vanligaste slädhunden, det är en blandras mellan polarhundar som Sibirien Husky och exempelvis fågelhund. Men det finns inget facit utan är massvis av olika sorter allt efter vad man önskat avla fram. Sibirien Husky är en egen ras från Ryssland som oftast inte är lika snabb som Alaskan Husky. Ett hundspann varierar i storlek från två upp till sexton hundar.
Det finns flera arrangörer som ordnar guidade turer med hundspann i Jämtland Härjedalen, från korta utflykter till flerdagarsturer med övernattning.
Vill du hänga med hundspannsgalningen och författaren till äventyret Nicklas Blom som arrangerar turer i fjällen så kan du maila till honom här
Jack London, Helge Ingstad och svensken Harry Macfie är författare som varje hundspannsfreak måste ha koll på. Läs även boken Till Fjällens Ände av Nicklas Blom.