”Ser du det där stora, granna fjället, som reser sig rätt i söder?” frågade han. – ”Ja, nog ser jag det alltid,” svarade pojken. – ”Det heter Sonfjället,” fortfor korpen, ”Och du kan tro, att det har funnits gott om vargar där förr i tiden.” – ”Det var nog en god tillflyktsort för dem,” medgav pojken. – ”Människorna, som bodde härnere i ådalen, hade det allt svårt med dem många gånger,” sade Bataki. – ”Kanske du kommer ihåg någon bra varghistoria, som du kunde berätta mig?” sade pojken.
”Jag har hört, att för länge i världen sedan skulle vargarna ifrån Sonfjället ha överfallit en karl, som var ute för att sälja laggkärl,” sade Bataki. ”Han var från Hede, en by, som ligger här i ådalen några mil högre opp, än vi nu befinner oss. Det var vinter, och vargarna satte efter honom, när han for på Ljusnans is. Det var väl en nie, tie stycken, och Hedebon hade ingen bra häst, så att han hade inte mycket hopp om att komma undan.
Men när karlen hörde vargarna tjuta och såg vilken stor skara det var, som han hade efter sig, förlorade han all besinning och tänkte inte en gång på att han borde kasta byttor och såar och kar ner från lasset för att lätta det. Han bara piskade på hästen, och den gjorde så god fart det någonsin kunde, men karlen märkte snart, att vargarna vann på den. Stränderna var ödsliga, och han hade ett par mil till närmaste gård. Han väntade inte annat, än att hans sista stund var kommen, och kände, att han blev stel av skräck.
Medan han satt så där förlamad, fick han se, att något rörde sig mellan granruskorna, som var nersatta på isen för att utmärka vägen. Och när han såg vem det var, som gick där, tyckte han, att skräcken, som låg över honom, blev mångdubbelt större, än den hade varit förut.
Det var inga vargar, som kom emot honom, utan en gammal fattig gumma. Hon hette Finn-Malin och brukade jämt stryka omkring på vägar och stigar. Han var en smula halt och puckelryggig, så att han kunde känna igen henne på långt håll.
Gumman vandrade rätt emot vargarna. Det måtte ha varit så, att släden skymde bort dem för henne, och Hedebon förstod strax, att om han körde förbi utan att varna henne, skulle hon falla rätt i gapet på vilddjuren, och medan de slete sönder henne, kunde han själv hinna undan.
Hon gick långsamt, lutad över en käpp. Det var tydligt, att hon var förlorad, om han inte hjälpte henne. Men också om han stannade och läte henne stiga opp på slädbottnen, var det inte sagt, att hon skulle bli räddad fördenskull. Tog han opp henne i släden, var det ju troligt, att vargarna skulle hinna dem, och att både han och hon och hästen skulle bli dödade. Han undrade om det inte var rättast att uppoffra ett liv för att kunna rädda två andra.
Allt det där stod för honom i samma ögonblick, som han såg gumman. Och det var inte nog med detta, utan han hann också att tänka på hur det skulle bli för honom efteråt, om han skulle komma att ångra, att han inte hade bistått den gamla, eller om folk skulle få veta, att han hade mött henne och inte lämnat hjälp.
Det var en svår frestelse han hade råkat ut för. ’Jag ville mycket hellre, att jag aldrig hade mött henne,’ sade han för sig själv.
I detsamma gav vargarna opp ett vilt tjut. Hästen spratt till, satte av som i sken och störtade förbi tiggargumman. Också hon hade hört vargtjutet, och när Hedebon körde förbi, såg han, att hon visste vad som förestod henne. Hon hade stått stilla, munnen hade öppnat sig till ett skrik, och armarna hade sträckt sig ut efter hjälp, men han hade varken ropat eller försökt att kasta sig opp på lasset. Det måtte ha varit något, som hade förstenat henne. ’Det var väl jag, som såg ut som ett troll, när jag for förbi henne, tänkte karlen.
Han försökte känna sig nöjd nu, när han var säker om att komma undan. Men med detsamma började det svida och värka i bröstet på honom. Han hade aldrig förr gjort något vanhederligt, och nu tyckte han, att hela hans liv var förstört. ’Nej, det får gå, hur det vill,’ sade han och höll in hästen, ’men jag kan inte lämna henne ensam med gråbenen.’
Det var med stor svårighet han fick hästen att vända, men det lyckades ändå, och han körde snart fatt gumman. ’Kom fort opp på slädbottnen!” sade han och talade hårt, för han var om på sig själv, därför att han inte hade lämnat gumman åt sitt öde. ’Du kunde väl någon gång hålla dig hemma, ditt gamla troll,’ sade han. ’Nu får både Svarten och jag gå åt för din skull.’
Gumman svarade inte med ett ord, men Hedebon var inte i lynne att spara henne. ’Svarten har gått fem mil förut i dag,’ sade han, ’så att du kan förstå, att han snart ska tröttna, och lasset har inte blivit lättare, sedan du har kommit opp på det.’
Slädmedarna gnisslade mot isen, men det oaktat hörde han hur vargarna flåsade, och han förstod, att nu hade gråbenen hunnit opp honom. ’Nu är det slut med oss,’ sade han. ’Det var inte till mycken glädje varken för dig eller mig, att jag försökte frälsa dig, Finn-Malin.’
Allt hittills hade gumman tegat, likt en, som är van att ta emot ovett. Nu sade hon ett par ord. ’Jag kan inte begripa varför du inte kastar av laggkärlen och lättar lasset. Du kan ju fara tillbaka i morgon och plocka opp dem.’ Hedebon förstod, att detta var ett klokt råd, och blev bara häpen, att han inte hade tänkt härpå förut. Han lät gumman sköta tömmarna, lossade repet, som höll fast laggkärlen, och kastade ner dem. Gråbenen var alldeles inpå släden. Men nu stannade de för att undersöka det, som vräktes ut på isen, och de resande fick på nytt litet försprång.
’Om inte detta hjälper, så förstår du väl, att jag ger mig självmant åt vargarna,’ sade gumman, ’så att du kan komma undan.’ När hon sade detta, höll karlen på att skjuta ett stort, tungt bryggkar ner från långsläden. Mittunder det att han arbetade med detta, hejdade han sig, som om han inte kunde besluta sig för att kasta ut karet. Men i själva verket var hans tankar upptagna av något helt annat. ’Häst och karl, som ingenting felar, ska väl inte behöva låta en gammal kvinna bli oppäten av vargarna för deras skull,’ tänkte han. ’Det måste finnas någon utväg till räddning. Ja, visst finns det någon. Det är bara det hindret, att jag inte kan hitta reda på den.’
Han begynte omigen skjuta på bryggkaret, men så hejdade han sig på nytt och slog till ett skratt.
Gumman såg förskräckt på honom och undrade om han hade blivit tokig, men Hedebon skrattade åt sig själv, därför att han hade varit så dum hela tiden. Det var det enklaste i världen att rädda dem alla tre. Han kunde inte förstå, att han inte hade tänkt ut det förut.
’Hör nu väl på vad jag säger dig, Malin!’ sade han. ’Det var duktigt av dig, att du vill kasta dig självmant för vargarna. Men det behöver du inte göra, för jag vet nu hur vi ska bli hjälpta alla tre utan att sätta någons liv i fara. Kom ihåg, att vad jag än må göra, så sitter du stilla på släden och kör ner till Linsälls by! Där väcker du folket och talar om, att jag är ensam härute på isen med tie gråben omkring mig, och ber dem, att de kommer och hjälper mig.’
Karlen väntade nu, tills vargarna var alldeles inpå släden. Då välte han det stora karet ner på isen, sprang själv efter och kröp in under det.
Det var ett väldigt kar. Det var så stort tilltaget, att en hel julbrygd kunde rymmas däri. Vargarna hoppade opp emot det, de bet i gjordarna och försökte att välta det. Men karet var för tungt och stadigt. De kunde inte komma åt honom, som låg därinne.
Hedebon visste, att han var trygg, och han låg där och skrattade åt vargarna. Men om en stund blev han allvarsam. ’Så fort jag kommer i något trångmål hädanefter,’ sade han, ’ska jag komma ihåg detta bryggkaret. Jag ska tänka på att jag inte behöver göra orätt mot mig själv och inte mot andra. Det finns alltid en tredje utväg, bara man är i stånd att hitta den!”
Därmed slöt Bataki sin berättelse. Men det var så, att pojken hade märkt, att korpen aldrig talade om något utan att han en särskild mening med det, och ju längre han hörde på honom, desto mera tankfull blev han. ”Jag undrar varför du talar om den där historien för mig,” sade pojken. – ”Jag kom bara att tänka på den, när jag stod här och stirrade på Sonfjället,” svarade korpen.
