fbpx

En topptur i Sonfjällets Nationalpark

På håll ser Sonfjället ut som en vulkantopp. Vackert formad och omgiven av frodig grönska. Gör en bestigning av fjället och spana efter björnar i en av Europas äldsta Nationalparker. Börja med att hälsa på getter och fjällkor vid fäboden nere vid fjällets fot.

Fäbod_Nyvallen_Sonfjället_Nationalpark
Paret som driver fäboden Nyvallen vid en av entréerna till Nationalparken Sonfjället. Foto: Lena Hedman & Erika Willners

Börja vid Nyvallens fäbod

Efter en slingrande biltur genom skogen kommer du fram till fäboden med solbrynta hus omgivna av gärdsgårdar. Den som ska vandra upp på Sonfjället kan gärna börja sin vistelse här på Nyvallen för att komma i rätt stämning. Blicka upp mot det stupbranta fjället där getterna klättrar på fjällsluttningarna. Höra hur ljudet av koskällorna kommer allt närmare när korna är på väg hem till fäboden efter en dag i fjällskogen. Det är bjällkon Nejlika som ser till att djuren kommer hem. Kon är 22 år och fortfarande boss. I en lång rad kommer sedan de andra djuren. En av kvigorna råmar högt och kalvarna är lekfulla.

Du välkomnas till Nyvallen av Margareta och Alf-Erik Kristoffersson med familj som fortsätter en obruten drift av fäboden som hållit djur sedan 1800-talet.

Det är underbart att komma hit på försommaren när gräset lyser grönt, och vi stannar fram till september, säger Margareta.

goat_sonfjallet_national_park
Getterna vid Nyvallens fäbod springer upp och ned för Sonfjället som om det inte vore jobbigt alls... Foto: Lena Hedman & Erika Willners

Fäbodar i Jämtland Härjedalen

Fäbodar är en slags småskaligt jordbruk som används sommartid för att spara skörden hemma vid gården att ta in för vintern. Fäbodkulturen utgår från naturens och landskapets villkor som dikterar var det var möjligt att anlägga fäbodar. Ibland har en gård en enskild fäbod, men många gånger har en hel by en fäbodvall med flera husgrupperingar tillsammans. Förutom bostadshus finns ett flertal hus på fäbodarna för olika funktioner: hus för djur, för beredning av olika mjölkprodukter, hus för lagring av produkter, vedbod, stall, lador och härbren för lagring av foder och grödor.

Mjölken från djuren tas om hand direkt på fäboden och produkter som smör, ost, mesost och messmör tillverkas. Idag finns andra transportmetoder och lagringsmetoder och därför är fäbodväsendet inte alls lika omfattande som det en gång var.

Intresset för ekologisk och närproducerad mat ökar vilket ökar intresset för fäbodkulturen. I Jämtland Härjedalen brukas ett tjugotal fäbodar traditionellt med djur som rör sig fritt i skog och mark, mjölkdjur och produktion av mjölkprodukter. Dessutom finns fäbodar som används för bete och slåtter. Även på andra håll i Sverige finns aktivit fäbodbruk. Flera av fäbodarna som är i bruk idag tar emot besökare och har ofta försäljning av gårdsprodukter och fika samt i vissa fall så erbjuder de övernattning.

I Vemdalen finns Nybo gård med fäbodvallen Vikarvålvallen med aktivt jordbruk och fäbodkafé. Nybo gård blev upphöjt till Economusée 2018.

Tåliga och kloka fjällkor

De tåliga fjällkorna kan gå upp till en mil per dag för att beta gräs, lövsly och de äter gärna svamp på hösten. Fjällkor har en hög fetthalt på mjölken, upp till fem procent. Numera hålls dikor med kalvar vid fäboden, och de mjölkas bara ungefär varannan dag för osttillverkning.

Mys vid brasan

När mörkret faller är det mysigt att tända en brasa i Kvarnstugan eller i något av de andra husen som går att hyra för övernattning. Elden knastrar och det gulröda skenet lyser upp i kvällningen. Skönt att kura skymning och se det blå ljuset därute och Sonfjället som reser sig högt.

Följ getterna upp på fjället

När solen går upp färgas fjället i ett varmt sken och snart är de morgontidiga getterna på väg upp på berget. Så är det dags även för dig att bestiga fjället. Vandringen går först i den öppna fjällskogen med porlande bäckar. Leden är fint renoverad med stadiga spänger och markerad med klar orange färg. Turen går brant uppför så passa på att vila och se ut över fäbodstugorna som nu syns som små prickar där nere.

Hiking_Sonfjallet_National_Park
Fina vyer åt alla håll när du vandrar i Sonfjällets Nationalpark. Foto: Lena Hedman & Erika Willners

Lilltoppen

När du kommer upp på den drygt tusen meter höga ”Lilltoppen” öppnar vidderna sig och mot norr syns det u-formade Lunndörrspasset som leder in från Härjedalen till Jämtland. Här på Lilltoppen finns många rösen. Gör inget eget och lägg inga fler stenar. Sonfjällets Nationalpark är något som vi gärna ska bevara så ursprungligt som möjligt för framtida generationer.

Stenigt mot slutet

Du som går högre upp på fjället kanske träffar getterna som brukar hålla till en bit nedanför den högre toppen – här finns nämligen bra bete för dem. Vila med getterna en stund och pusta ut. Nu är det nära upp till den topp som ligger närmast branten och har bäst utsikt. Det blir rätt stenigt på slutet, men det är inga problem att ta sig upp.

Vid det stora toppröset på 1 247 meter över havet kan du se ut åt alla håll – ja ända in i Norge. Fira med en lång fikastund och njut av vidderna. En något högre topp ligger längre in i massivet.

Spana efter björnar på vägen ned

På vägen ner kan du stanna länge i fjällkanten ovan skogen och spana efter björnar. I Sonfjällets nationalpark finns nämligen gott om björn. Ta med en bra kikare så kanske du får se nalle lufsa runt. På Sonfjället finns plats för alla djur, tycker Margareta och familjen på fäboden. Ibland kommer korna och getterna ner tidigare från dagens bete när de har känt av att en björn vistas i närheten, men i övrigt verkar det gå bra att samsas i området.

Särskilda regler i Sonfjällets Nationalpark

Allemansrätten gäller inte fullt ut i naturskyddade områden

För Sonfjällets nationalpark, samt Nyvallens och Nysäterns naturreservat gäller t ex:

  • Ta inte med stenar från området.
  • Bryt inte kvistar utan ta lösa torra grenar och kvistar från marken för att elda.
  • Plocka inte blommor, eller gräv upp växter. Bär- och svampplockning är tillåtet.
  • Ta inte med andra växter och främmande djurarter in i området.
  • Ta inte med insekter, eller på annat sätt stör djurlivet.
  • Jaktförbud råder. Fiske är tillåtet i Styggtjärn med gällande fiskekort och enligt de begränsningar som Hedvikens fiskevårdsområde bestämt.
  • Kör inte utanför anvisade vägar och parkeringsplatser.
  • Ställ inte upp din husvagn eller husbil här. För camping hänvisas istället till Sonfjällscampen och Hede Camping.
  • Landa inte med luftfarkoster.
  • Flyg inte närmare marken än 300 meter.
  • Du får inte rida i området.
  • Du måste ha ditt husdjur i band.
  • Sätt inte upp anslag inom området.
  • Länsstyrelsens tillstånd krävs för att få utföra vetenskapliga undersökningar.
  • Länsstyrelsens tillstånd krävs för att bedriva kommersiell verksamhet inom området mer än tre gånger om år, med fler än 35 deltagare utanför anvisade platser och stigar eller som innebär övernattning mer än en natt i följd på samma plats.
  • Länsstyrelsens tillstånd krävs för att få genomföra tävlingar och andra arrangemang inom området.

Läs hela texten här.

Andra regler gäller för verksamhet i området. Det finns också andra lagar att ta hänsyn till – i fjällreservaten till exempel rennäringslagen.

Sonfjallet_National_Park
Utsikten från Lilltoppen. Vid klart väder ser du ända in i Norge från Sonfjället. Foto: Lena Hedman & Erika Willners

Sonfjällets Nationalpark skapades 1909

Sonfjället är en av Europas äldsta nationalparker, inrättad redan 1909. Nationalparken omfattar ett stort område (104 km2 eller 10 400 hektar) runt det mäktiga Sonfjället, 1 278 m ö h. Det är ett storslaget och lättillgängligt naturområde som bebos av björn, men även lo, älg och ibland järv, varg och kungsörn.

Björnen är den som lämnar de tydligaste spåren, ofta i form av spillning, spårstämplar, rivmärken på träd och upprivna myrstackar. Man ska ha stor tur för att få se en björn. Faktum är att björnar oftast är mer rädda för människor än tvärtom. En björn viker oftast undan om den känner att människor närmar sig.

Sonfjällets nationalpark är värt ett besök både sommar och vinter. Lederna i parken är välmarkerade och du behöver inte gå eller skida länge förrän du är mitt i nationalparkens hjärta. Det finns en tur för alla oavsett fjällvana. Turtips hittar du i Länsstyrelsens vandringsguide för Sonfjället.

Du kan lära dig mer om området genom att besöka informationsstugan vid Nyvallen som är parkens entré.

I parken kan du göra många olika aktiviteter som exempelvis:

Björnvandring: Du får följa en erfaren guide som visar spår, spillning, iden, rivmärken på träd, upprivna myrstackar och spårstämplar.

Guidade vandringsturer: En erfaren guide berättar för dig allt intressant som parken har att visa upp, turen tar minst 5-6 timmar.

Besök på levande fäbod: Du får följa med och se hur livet på fäboden fungerar, träffa djuren och se hur man lever på en fäbod idag.  

Boende: Stugor finns att hyra intill fäbodarna i anslutning till nationalparken.

BesöksinformationHuvudentrén till Sonfjället finns vid Nyvallen, en levande fäbod kombinerat med en informationscentral. Från Nyvallen utgår en stig som kallas för ”Familjeslingan”, en 2,5 km lång stig med mycket att upptäcka för stora och små. Andra vägar in i nationalparken är Nysätern, Dalsvallen och rastplatsen vid Valmen. I Sododalen, mitt i nationalparken, finns en raststuga. Vindskydd finns vid Ryvålen och Hästtjärn.

När Nils Holgersson passerade Sonfjället på sin underbara resa

En korp berättar en historia för lille Nils, som utspelar sig vid Sonfjället

Ur Nils Holgerssons underbara resa av Selma Lagerlöf 1906

”Ser du det där stora, granna fjället, som reser sig rätt i söder?” frågade han. – ”Ja, nog ser jag det alltid,” svarade pojken. – ”Det heter Sonfjället,” fortfor korpen, ”Och du kan tro, att det har funnits gott om vargar där förr i tiden.” – ”Det var nog en god tillflyktsort för dem,” medgav pojken. – ”Människorna, som bodde härnere i ådalen, hade det allt svårt med dem många gånger,” sade Bataki. – ”Kanske du kommer ihåg någon bra varghistoria, som du kunde berätta mig?” sade pojken.

”Jag har hört, att för länge i världen sedan skulle vargarna ifrån Sonfjället ha överfallit en karl, som var ute för att sälja laggkärl,” sade Bataki. ”Han var från Hede, en by, som ligger här i ådalen några mil högre opp, än vi nu befinner oss. Det var vinter, och vargarna satte efter honom, när han for på Ljusnans is. Det var väl en nie, tie stycken, och Hedebon hade ingen bra häst, så att han hade inte mycket hopp om att komma undan.

Men när karlen hörde vargarna tjuta och såg vilken stor skara det var, som han hade efter sig, förlorade han all besinning och tänkte inte en gång på att han borde kasta byttor och såar och kar ner från lasset för att lätta det. Han bara piskade på hästen, och den gjorde så god fart det någonsin kunde, men karlen märkte snart, att vargarna vann på den. Stränderna var ödsliga, och han hade ett par mil till närmaste gård. Han väntade inte annat, än att hans sista stund var kommen, och kände, att han blev stel av skräck.

Medan han satt så där förlamad, fick han se, att något rörde sig mellan granruskorna, som var nersatta på isen för att utmärka vägen. Och när han såg vem det var, som gick där, tyckte han, att skräcken, som låg över honom, blev mångdubbelt större, än den hade varit förut.

Det var inga vargar, som kom emot honom, utan en gammal fattig gumma. Hon hette Finn-Malin och brukade jämt stryka omkring på vägar och stigar. Han var en smula halt och puckelryggig, så att han kunde känna igen henne på långt håll.

Gumman vandrade rätt emot vargarna. Det måtte ha varit så, att släden skymde bort dem för henne, och Hedebon förstod strax, att om han körde förbi utan att varna henne, skulle hon falla rätt i gapet på vilddjuren, och medan de slete sönder henne, kunde han själv hinna undan.

Hon gick långsamt, lutad över en käpp. Det var tydligt, att hon var förlorad, om han inte hjälpte henne. Men också om han stannade och läte henne stiga opp på slädbottnen, var det inte sagt, att hon skulle bli räddad fördenskull. Tog han opp henne i släden, var det ju troligt, att vargarna skulle hinna dem, och att både han och hon och hästen skulle bli dödade. Han undrade om det inte var rättast att uppoffra ett liv för att kunna rädda två andra.

Allt det där stod för honom i samma ögonblick, som han såg gumman. Och det var inte nog med detta, utan han hann också att tänka på hur det skulle bli för honom efteråt, om han skulle komma att ångra, att han inte hade bistått den gamla, eller om folk skulle få veta, att han hade mött henne och inte lämnat hjälp.

Det var en svår frestelse han hade råkat ut för. ’Jag ville mycket hellre, att jag aldrig hade mött henne,’ sade han för sig själv.

I detsamma gav vargarna opp ett vilt tjut. Hästen spratt till, satte av som i sken och störtade förbi tiggargumman. Också hon hade hört vargtjutet, och när Hedebon körde förbi, såg han, att hon visste vad som förestod henne. Hon hade stått stilla, munnen hade öppnat sig till ett skrik, och armarna hade sträckt sig ut efter hjälp, men han hade varken ropat eller försökt att kasta sig opp på lasset. Det måtte ha varit något, som hade förstenat henne. ’Det var väl jag, som såg ut som ett troll, när jag for förbi henne, tänkte karlen.

Han försökte känna sig nöjd nu, när han var säker om att komma undan. Men med detsamma började det svida och värka i bröstet på honom. Han hade aldrig förr gjort något vanhederligt, och nu tyckte han, att hela hans liv var förstört. ’Nej, det får gå, hur det vill,’ sade han och höll in hästen, ’men jag kan inte lämna henne ensam med gråbenen.’

Det var med stor svårighet han fick hästen att vända, men det lyckades ändå, och han körde snart fatt gumman. ’Kom fort opp på slädbottnen!” sade han och talade hårt, för han var om på sig själv, därför att han inte hade lämnat gumman åt sitt öde. ’Du kunde väl någon gång hålla dig hemma, ditt gamla troll,’ sade han. ’Nu får både Svarten och jag gå åt för din skull.’

Gumman svarade inte med ett ord, men Hedebon var inte i lynne att spara henne. ’Svarten har gått fem mil förut i dag,’ sade han, ’så att du kan förstå, att han snart ska tröttna, och lasset har inte blivit lättare, sedan du har kommit opp på det.’

Slädmedarna gnisslade mot isen, men det oaktat hörde han hur vargarna flåsade, och han förstod, att nu hade gråbenen hunnit opp honom. ’Nu är det slut med oss,’ sade han. ’Det var inte till mycken glädje varken för dig eller mig, att jag försökte frälsa dig, Finn-Malin.’

Allt hittills hade gumman tegat, likt en, som är van att ta emot ovett. Nu sade hon ett par ord. ’Jag kan inte begripa varför du inte kastar av laggkärlen och lättar lasset. Du kan ju fara tillbaka i morgon och plocka opp dem.’ Hedebon förstod, att detta var ett klokt råd, och blev bara häpen, att han inte hade tänkt härpå förut. Han lät gumman sköta tömmarna, lossade repet, som höll fast laggkärlen, och kastade ner dem. Gråbenen var alldeles inpå släden. Men nu stannade de för att undersöka det, som vräktes ut på isen, och de resande fick på nytt litet försprång.

’Om inte detta hjälper, så förstår du väl, att jag ger mig självmant åt vargarna,’ sade gumman, ’så att du kan komma undan.’ När hon sade detta, höll karlen på att skjuta ett stort, tungt bryggkar ner från långsläden. Mittunder det att han arbetade med detta, hejdade han sig, som om han inte kunde besluta sig för att kasta ut karet. Men i själva verket var hans tankar upptagna av något helt annat. ’Häst och karl, som ingenting felar, ska väl inte behöva låta en gammal kvinna bli oppäten av vargarna för deras skull,’ tänkte han. ’Det måste finnas någon utväg till räddning. Ja, visst finns det någon. Det är bara det hindret, att jag inte kan hitta reda på den.’

Han begynte omigen skjuta på bryggkaret, men så hejdade han sig på nytt och slog till ett skratt.

Gumman såg förskräckt på honom och undrade om han hade blivit tokig, men Hedebon skrattade åt sig själv, därför att han hade varit så dum hela tiden. Det var det enklaste i världen att rädda dem alla tre. Han kunde inte förstå, att han inte hade tänkt ut det förut.

’Hör nu väl på vad jag säger dig, Malin!’ sade han. ’Det var duktigt av dig, att du vill kasta dig självmant för vargarna. Men det behöver du inte göra, för jag vet nu hur vi ska bli hjälpta alla tre utan att sätta någons liv i fara. Kom ihåg, att vad jag än må göra, så sitter du stilla på släden och kör ner till Linsälls by! Där väcker du folket och talar om, att jag är ensam härute på isen med tie gråben omkring mig, och ber dem, att de kommer och hjälper mig.’

Karlen väntade nu, tills vargarna var alldeles inpå släden. Då välte han det stora karet ner på isen, sprang själv efter och kröp in under det.

Det var ett väldigt kar. Det var så stort tilltaget, att en hel julbrygd kunde rymmas däri. Vargarna hoppade opp emot det, de bet i gjordarna och försökte att välta det. Men karet var för tungt och stadigt. De kunde inte komma åt honom, som låg därinne.

Hedebon visste, att han var trygg, och han låg där och skrattade åt vargarna. Men om en stund blev han allvarsam. ’Så fort jag kommer i något trångmål hädanefter,’ sade han, ’ska jag komma ihåg detta bryggkaret. Jag ska tänka på att jag inte behöver göra orätt mot mig själv och inte mot andra. Det finns alltid en tredje utväg, bara man är i stånd att hitta den!”

Därmed slöt Bataki sin berättelse. Men det var så, att pojken hade märkt, att korpen aldrig talade om något utan att han en särskild mening med det, och ju längre han hörde på honom, desto mera tankfull blev han. ”Jag undrar varför du talar om den där historien för mig,” sade pojken. – ”Jag kom bara att tänka på den, när jag stod här och stirrade på Sonfjället,” svarade korpen.

Unik flora tack vare fäbodbruket

Innan du åker från fäboden träffar du förmodligen fjällkorna ännu en gång vid den gröna vallen. Tack vare bete och ängsslåtter växer många unika växter här, och 57 arter har räknats på ängen intill fäboden, bland annat blåklocka, ögontröst och prästkrage.

Old Rasmus – den 9 500 år gamla granen på Sonfjället

En omtyckt naturguidning på Sonfjället går till en av världens äldsta kända granar. Den heter Old Rasmus och tros vara runt 9500 år gammal. Inget av det ursprungliga trädet lever längre men det är samma genetiska individ. De nedersta grenarna har slagit rot när de tryckts ner mot marken och nya stammar har vuxit upp.

Ta med dina upplevelser i minnet

Kontrasten mellan den blommande grönskan och det steniga kalfjället är stor. Att få uppleva så olika växtzoner på en kort vandring är inspirerande och ger energi. Mötet med alla djur och vistelsen på fäboden ger också en ursprunglig känsla – som människor levde för flera hundra år sedan. Du tar med dina upplevelser hem, och när du blundar kan du se de vita fjällkorna som sprider ett lugn, den busiga vallhundsvalpen med ett blått och brunt öga och de kaxiga getterna som skuttar runt på fjället. Och kanske har du även sett en björn!

Vad är egentligen en fäbod?

Se Jamtlis vackra och informativa film om Arådalens fäbod i Oviksfjällen, Södra Storsjöbygden.

Vad är egentligen en fäbod? Hur gamla kan fäbodar vara? Se Jamtlis film om Arådalens fäbod i Oviksfjällen, Södra Storsjöbygden.

KORTA FAKTA

AKTIVITET

Vandring, djurskådning och fäbodliv.

SÄSONG

Vår, sommar och höst. Även vinterleder finns.

START

Ta av från väg 84 i Hedeviken i Härjedalen och kör söderut mot Sörviken där du tar av mot Nyvallens fäbod. Även från Valmen går en sommarled upp på fjället. Det går också att starta från Nysätern och Dalsvallen och därifrån går både sommar- och vinterleder.

SVÅRIGHETSGRAD

Medelsvår topptur med 500 höjdmeter. Lättare tur till Lilltoppen. En fin stig leder uppför i skogen och högre upp på fjället blir det rätt stenigt och brant.

NATIONALPARK

Sonfjället skyddades 1909 för att bevara en av landets sydligaste fjällkedjor med lavrika fjällheder. Här fanns från början vildren. Nationalparken utvidgades 1989. Fjället stavas ofta Sånfjället, men från 2010 skrivs namnet officiellt Sonfjället.

INFORMATION

Vid Nyvallen finns en informationsstuga med utställning om nationalparken. Här kan du hämta faktablad som även innehåller en karta. Hede turistinformation hjälper gärna till vid frågor. 

AVSTÅND

Från Nyvallen är det cirka fem kilometer upp på den beskrivna toppen som är 1 247 meter över havet. Från fäboden är bestigningen cirka 500 höjdmeter. Det är också fint att vandra runt Sonfjället, en tur på knappt 1,5 mil. Den som startar från Nysätern i väster kan vandra fem kilometer till en raststuga i Sododalen.

UTRUSTNING

Stabila skor, vind- och vattentät jacka och byxor. Närmaste livsmedelsbutik för fika/proviant finns i Hede.

UTSIKTSPLATSER

Lilltoppen reser sig 1 010 meter över havet. Sonfjället har flera högre toppar över 1 200 meter över havet, den högsta är 1 278 meter.

FÄRDSÄTT

Tåg till Sveg (Inlandsbanan stannar i Sveg sommartid) och vidare med buss/taxi. Alternativt flyg till Sveg, Östersund eller Röros (Norge) och sen hyrbil eller taxitransfer. Eller, egen bil.

BOENDE & MATSTÄLLEN

Nyvallens fäbod hyr ut stugor och har café som är öppet juni till september. Även mat kan beställas. Boende i stugor även på Nysäterns Fjällgård som har café och mat vid beställning.

Sonfjället är lätt att nå från fjälldestinationerna i Härjedalen. Inom SonfjällsbygdenDestination Vemdalen, FunäsfjällenLofsdalen och Sveg finns vandrarhem, camping, stugor, lägenheter och hotell för självhushåll eller välj att besöka någon av områdets restauranger.

MISSA INTE

Boka in en björnguide som tar dig upp på Sonfjället och kan visa iden, upprivna myrstackar, rivmärken och spillning som oftast innehåller blåbär och lingon. Björnar är skygga, och det lämnas förstås ingen björngaranti på turen – men du får veta mycket om det lurviga rovdjuret.

HAR VI MISSAT NÅGOT?

Föreslå en ändring

Skip to content