Myskoxcentrum i Härjedalen
Myskoxcentrum startade 2010 med syftet att bevara den vilda stammen i västra Härjedalen. På den 15 hektar stora ytan finns tre hägn som används för utbildning, avel, karantän och forskning. Myskoxarna har historiskt sett varit nära att försvinna, men 1971 vandrade några djur över till Sverige från Dovrefjällen i Norge. Sedan dess finns en mindre flock som vintertid uppehåller sig i fjällen väster om Tännäs. Den har med åren blivit mindre, både på grund av störningar i miljön och för få individer. Utsättning från hägnet har gett nytt blod till flocken, till exempel kalven Idun som nu vuxit upp och fått egna kalvar på fjället.
”Vi vill att fler ska få uppleva det här fantastiska djuret i vår fina natur, högt upp i fjällterrängen, ca 800 m ö h. Uppifrån rampen i hägnet får besökaren en bra överblick och kan se myskoxarna på nära håll i sin naturliga fjällmiljö med gammal, orörd skog.”
Ida kommer ursprungligen från Enköping, där hon växte upp på landet med många olika djur på gården. Efter studenten jobbade hon som personlig assistent till en kille och följde med honom på en skidskola för funktionshindrade i Åre. Att kombinera jobbet med skidåkning passade Ida perfekt och ledde till ett jobberbjudande.
”Jag flyttade upp och stannade i fyra säsonger. Sen blev det andra säsongsjobb inom turism, skidskola och restaurang.”
Varför Härjedalen?
Men hjärtat fanns sedan tidigare i Härjedalen. Här hade Idas pappa jobbat som kock på 70-talet och familjen tillbringat många lov och helger. Sedan 20 år tillbaka har de även haft ett fritidshus i Funäsdalen. Därför kändes det naturligt att återvända till platsen som Ida beskriver som ”fortfarande genuint, småskaligt och välkomnande”.
”Jag sökte egentligen ett butiksjobb men mitt CV hamnade hos skidskolan i Ramundberget, som hörde av sig. Det visade sig vara samma ägare. Där gjorde jag en säsong innan jag tog jobbet i Tännäs, på våffelstugan uppe på fjället, som jag drev några vintrar. Under den tiden fick jag kontakt med Hielke på Myskoxcentrum. När det blev en ledig tjänst där i maj för två år sedan sökte jag den.”
Att jobba med myskoxar är förstås speciellt. Det latinska namnet är Ovibos Moschatus, Ovis (får) och Bos (oxe) och de tillhör samma familj som bland annat stenbock och visent. De väger som vuxna mellan 250-500 kg.
”Jag känner verkligen för de här djuren, men de är inte som andra, vi klappar dem inte utan håller oss på avstånd. Har absolut ingen direktkontakt och undviker störande rörelser, ljud eller dofter. De verkar slöa och långsamma, men har full koll på oss människor. Det tog 4–5 månader innan de vant sig vid att jag var i närheten och fyllde på pellets.”