Kolbullen – en älskad klassiker
Det är oklart om Jämtland Härjedalen har någon nationalrätt, men en solklar kandidat är kolbulle. Varje vinter orsakar den långa köer i Badhusparken i Östersund, då både barn och vuxna tålmodigt står i eldröken för att få köpa en kvarts, en halv eller en hel kolbulle med lingonsylt. Även under sommaren står Jämtlands republikanska förening på Storsjöyrans område och steker kolbullar till hungriga festivaldeltagare. Kolbullen är en älskad klassiker året om.
Kolbullen var skogshuggarnas kost
Kolbullen upptäcktes först i Hälsingland men spreds snart till Jämtland Härjedalen. Där blev den daglig kost för skogshuggare och kolare under de långa perioderna ute i skogen utan tillgång till färska råvaror. Kolbullen stektes i stugorna, över den öppna eld som också utgjorde stugans enda värmekälla, ofta tre gånger om dagen, en energirik om än ensidig kost vilket skapade både vitaminbrist och tandlossning.
Då, som nu, blandas smeten till kolbullen av vatten, mjöl och salt i förväg. Gärna så mycket som ett dygn innan. En stekpanna hettas upp över elden och sen steker man först fläsket. Förr användes Amerikafläsk som var en typ av saltat fläsk som hade lång hållbarhet och därför var perfekt att ta med ut i skogen. Det torrsaltade och fasta fläsket kom från Amerika från början, därav namnet, men efter hand började man bereda det även här. Amerikafläsk går fortfarande att få tag på, men idag används ofta rökt och tärnat fläsk till kolbullarna. När fläsket är stekt slår man på smeten, som har blivit tjock och fin, och låter den bryna ordentligt i ister eller matolja.
Idag finns det nog både en och annan som rynkar på näsan åt denna tjocka kaka som i princip dryper av fett. Ändå överlever kolbullen genom LCHF-stormar och Atkins-dieter. För visst är det väl härligt, när man stått där i röken från elden och får sin kolbulle på en redan genomflottig servett. Det är salt, frasigt och fantastiskt gott.
