Vandring utanför led – Ansätten

Hotagenmassivet sett ur en vandrares ögon

Tidig morgon i Valsjöbyn, jag kliver upp och gör iordning frukosten. Sneglar på ryggsäcken som jag packade kvällen innan och ler, idag skall jag äntligen ut! Efter frukosten går jag och tar på mig mina kängor, tar ett djupt andetag och känner doften av det nyfettade lädret. Lukten kan beskrivas som en blandning mellan rök och tjära. Reser mig upp och hänger ryggsäcken över ena axeln, tar min karta i andra handen. Kartan som jag egentligen inte behöver här men dom kloka orden ”Gå aldrig ut i fjällen utan karta och kompass” ringer i mina öron.

Vandring utanför led i Ansättfjällen | Foto: Mikael Nyberg

Jag går till bilen och börjar min färd upp mot Vinklumpen. På vägen upp till min tänkta start så passerar jag Myhrbodarna, en plats med otroligt mycket historia. Man kan verkligen se framför sig hur man en gång slog vallen med lie och hur man stod vid kokhuset för att göra ost. Här går korna fortfarande och betar i den fjällnära skogen.

Efter ytterligare någon kilometer så passerar jag gården Bågavattnet, eller som jag hört andra kalla den ”Vackergården”. Gården ligger på en kulle med milsvid utsikt över sjöar och fjäll.

Vandring utanför led i Ansättfjällen | Foto: Mikael Nyberg

Jag fortsätter en bit till och efter en kort stund kommer jag upp till parkeringen vid Vinklumpen, tittar ut lite genom vindrutan och konstaterar att morgondimman inte släppt ännu. Den ligger som en tjock slöja över världen. Förtjust kliver jag ur bilen, plockar fram min ryggsäck och hänger den på ryggen sedan börjar jag gå. Passerar den röda skylten med texten ”Jiingevaerie Sameby”. Efter en liten stund kommer jag fram till träbron över Lill-sannåa och efter den en liten sträcka myr. Efter den så börjar det gå uppför, uppför genom vindpinade krokiga fjällbjörkar med klasar av svartlav hängande i kronan. Björkarna ser nästan lite kusliga ut i dimman med sina spretande krokiga grenar. Stigen slingrar sig vidare uppför och skogen blir allt glesare. När jag kommer ovan trädgränsen så känner jag en lätt vind mot ansiktet och ser till min lättnad att dimman börjar lätta. Härligt! tänker jag och tar sikte på Gaaresjabpe. Myren jag går över suger sig fast i mina kängor men trots det så känns benen lätta. Äntligen är jag till fjälls!

Vandring utanför led i Ansättfjällen. Foto: Mikael Nyberg

Jag kommer upp på toppen av Gaaresjabpe. Gaaresjabpe är mer som en stor böljande kulle. Tittar upp på fjället framför mig, Sandknularna eller Bielje som det heter. Man känner igen Sandknularna lätt tack vare sin knöl på sidan med ett högt stup. Funderar en stund ”Över eller runt?” Självklart så blir det över, kan ju inte missa den fina utsikten ifrån toppen! Knatar på och kommer fram till botten av fjället, nu börjar det luta uppför. Jag går lätt böjd framåt med blicken fäst på toppen och känner hur pulsen går upp och svetten börjar pärla sig på pannan. Jag kommer upp till ett område där fjällhed byts ut mot gråa stenblock. Här hinner aldrig växtligheten få något fäste då snön ligger kvar så länge.  På min vänstra sida så är det en mindre bergvägg så det går inte att gå rakt upp till toppen. Utan det är bara att gå runt till nordsidan och ta den flackare slänten upp. Efter några minuter till så dyker plötsligt toppröset upp. Jag går fram till stenhögen och lägger min hand på det. Tar ett djupt andetag och andas in den klara fjälluften, en känsla av ro och lättnad infinner sig. Här har jag en fantastiskt utsikt över hela Hotagenmassivet. I söder så ser jag Ansättens distinkta toppar och tack vare det fina vädret så kan jag även se Åreskutan som kikar upp ur ”hängmattan” till höger om Ansätten. Skutans topp ser ut som ett segel i soldiset.  Vänder mig åt norr och ser Munsfjället som i mina ögon ser ut lite som en gigantiskt ubåt som ligger på land. Vänder mig i en nordvästlig riktning och ser bort mot områdets högsta fjäll på Svenska sidan, Murfjället.  

Börjar min färd nedåt med riktning nordväst. Observerar svarta moln som börjar dra in ifrån Norge och att vinden börjar öka. Kommer ned till ett område med flera mindre tjärnar, tjärnarna ligger som silvriga speglar mellan kullarna. På min vänstra sida så ligger Storrödingtjärnarna, om det finns någon riktigt stor röding där låter jag vara osagt. Passerar igenom området och nu börjar det gå uppför igen. Jag hamnar i lä från vinden och får stanna till lite för att ta av mig min jacka. Med jackan fastsatt på ryggsäckens topplock så fortsätter jag uppför Tjollehkvaerie. Tittar åt min högra sida och ser Biegkerdegietjie och Bräntklumpen (Gihpere). Som dom flesta fjällen i Hotagenmassivet så är även dessa väldigt mjuka och snälla. Bräntklumpen har dock en oväntad baksida, ett stup som har en fallhöjd på cirka 100 meter.  Passerar toppen och går ner i den lilla sänka som är mellan Tjollehkvaerie och toppen som endast benämns som 967 på kartan. Efter en liten stund så börjar det återigen gå uppför. När jag börjar närma mig toppen så ser jag hur himlen mörknar ytterligare. Sedan så dröjer det inte länge förrän regnet kommer. Snabbt tar jag av mig min ryggsäck, plockar fram regnbyxor och tar loss jackan. Skyndar mig att plocka fram regnskyddet till ryggsäcken.  Himlen öppnar sig och jag är tacksam över att jag tog på mig kläderna i tid. Vinden ökar ytterligare och gör så att regnet går snett uppåt. Jag går i motvind och regnet piskar i ansiktet. Ett ansikte med ett leende på, för trots dåligt väder så mår man alltid bra i fjällen.

Vandring Myhrbodarna. Foto © Myhrbodarna
I fäbodvallen Myhrbodarna går korna fortfarande och betar i den fjällnära skogen. Foto: Myhrbodarna

Kommer upp på toppen, känner att en viss hunger börjar infinna sig men slår bort känslan och fortsätter en stund till. Kommer ner till Guevtelesjaevrie, en lite större tjärn med några öar och en större halvö med ett rengärde på. Funderar på om jag skall gå rakt fram och över det låga och mjuka fjället Guevtelsjaevrienjabpe. Men bestämmer mig för att gå på sluttningen på höger sida istället. Går en liten stund på sluttningen, det rinner några små bäckar ifrån fjället och jag får hoppa på lite hala stenar för att ta mig över. Bestämmer mig istället för att gå rakt emot Tvärån. Regnet avtar och solstrålarna börjar titta igenom molnen. Det blir fort varmt med regnkläder så jag får återigen stanna och ta av mig. När kläderna är nedpackade så fortsätter jag mot Tvärån. Framför mig så ser jag ett snår med vide. Jag börjar brotta mig igenom dom små buskarna samtidigt som jag svär en liten ramsa åt videgrenarna som snor sig runt mina ben och fötter.

Tar mig igenom videsnåret och kommer fram till stranden vid Tvärån. Jag funderar på om jag skall vada över men inser ganska snabbt att det är en dum idé då det är brett och strömmen strid. Vänder mig åt vänster och börjar följa ån uppströms. Jag går utmed ån och passerar en renvaktarstuga. Kommer fram till ett mindre vattenfall och framför mig har jag en höjd. Jag går uppför slänten och när jag kommit upp på toppen så ser jag stålbron som går över ån. Går fram till bron och tittar lite, alldeles nedanför så är berget som går ut en liten bit i vattnet alldeles platt. ”Perfekt!” tänker jag och går nedför slänten till vattenbrynet. Tar av mig ryggsäcken, sätter mig ner och en djup suck lämnar mitt bröst, härligt. Efter en liten stund så åker även kängor och sockar av, det är så skönt att komma ur dom varma kängorna en stund. Jag tittar ned mot vattnet och tycker det ser väldigt inbjudande ut så jag hasar mig lite längre fram. Kavlar upp mina byxor till knäna och stoppar ned fötterna i det iskalla vattnet. Det tar inte lång stund innan dom domnar bort men ack så skönt det var att kyla av dom lite.

Jag tar upp lite rökt älghjärta ur min ryggsäck, plockar upp min kniv och skär en liten bit. Sitter där på det släta berget, filosoferar, lyssnar på det lätt brusande vattnet och njuter av det goda köttet. Tejpar den ena foten lite och drar på mig torra sockar. Dom använda hänger jag i en rem på ryggsäcken så torkar dom snabbt i vinden. Fyller på mina vattenflaskor med det kristallklara vattnet och ger mig iväg. Det börjar skymma lite så jag går med raska steg över bron och vidare mot Njeerevaerie. När jag passerar Njeerevaerietjeenth så ser jag en flock renar som står och dricker på andra sidan. Jag tittar på dom och dom tittar på mig. Jag vinkar lite försiktigt och tycker mig få en lätt nickning tillbaks. Det går fort med dagsljuset så jag börjar se mig om efter en lämplig plats för att slå upp mitt tält. Tittar upp mot Njeerevaerie och börjar sakteliga gå uppför sluttningen. När jag väl kommer upp på toppen så möts jag av en vidunderlig utsikt med otaliga små tjärnar och fjäll med skarpa branter. Till min stora förtjusning så ser jag att det är ett platt område alldeles vid ett stenröse på den norra sidan. Säger för mig själv ”här skall jag bo ikväll” någon tanke om dåligt skydd ifrån väder och vind gnager i mitt huvud. Men dessa tankar slås snabbt bort när jag tar en extra titt på utsikten.